Om att drömma om benen i vädret

Jag har ju bestämt att jag ska bli med projekt. I jakten på livslusten (tjat, tjat, jag vet…). Och de allra bästa projekten enligt mig är de som stavas utmaningar. Och speciellt de där utmaningen är en kombination av något kul och något jag mår bra av. Kom jag på igår. Och fick genast upp träningsrelaterade saker att ge mig i närkamp med i skallen. Och en av prylarna jag bara vill kunna göra var jag tvungen att testa för att avgöra möjligheten att fixa på direkten. Eller i alla fall på direkten efter cirkelfyspasset när jag var riktigt schysst uppvärmd, om än även helt utpumpad. Svammel, svammel… Men jag pratar i alla fall om denna ställning:

Som jag vill kunna enbart av anledningen att den hade varit jäkligt cool att kunna. På bilden, som jag stulit, figurerar min löpcoach M, i fall någon undrar vem det är… Och jag lyckades, med ett stort mått av förvåning, faktiskt få upp benen sådär. Och hålla ryggen rak. I en mikrodel av en sekund. För sedan tippade jag bakåt och pang slog i golvet. Varje gång. Vilket ju för med sig det braiga att den därmed blir en utmaning, vilket ju inte hänt om jag klarat det direkt eller inte haft minsta förutsättning att en dag kunna sätta den. Typ… Utlovar bildbevis den dagen jag fixar det, för fixa det ska jag… :o) 

Nu hade jag egentligen tänkt att även berätta om min andra träningsrelaterade utmaning, den betydligt större, nästnästan i klass med milen, men då klockan och kroppen skriker sömn och jag dessutom redan svamlat slut på dagens bokstavsranson så får det ske imorgon istället. Så god natt & Kram för idag!